Inför Anders Karlsson Hohls  livsbejakande måleri överrumplas jag av en lite främmande och ovan känsla. Förgäves försöker jag sätta namn på den tills jag plötsligt inser vad jag känner: Målningarna utstrålar godhet!

 

Många av hans målningar skildrar stunder av stillsam lycka, andra tar avstamp i vardagliga naturiakttagelser som överraskar oss med en poetisk glidning som får oss att erfara sensationen av något nytt och upphöjt.

 

Det finns en serie huvuden som är komponerade som klassiska porträtt, men där den avporträtterade helt lugnt tycks ha vänt sig bort från oss. I detta bortvända lugn tror jag mig finna en ledtråd till Karlsson Hohl-målningarnas särpräglade uttrycksfullhet. Jag tänker att det här är minimalism på riktigt, utan linjaler och snål intighet.

 

En lyrisk minimalism låter som en omöjlig paradox, men Karlsson lyckas många gånger förena det skenbart oförenliga i en drastisk formulering som samtidigt drabbar oss med omedelbar enkelhet och poetisk mångtydighet.

 

Gunnar Larsson