Olle Nyman föddes på julafton 1909 i den Övre gården i Saltsjö-Duvnäs där idag den Nedre gården, under många år hans och systern Kajsas hem, samt de av Olle Nyman uppförda ateljéerna utgör den stiftelse som bär hans och systerns namn. Han har själv vittnat om vilken betydelse egendomens bebyggelse med sina fina proportioner och byggnadernas förhållande till varandra haft för hans bildsyn. Att få konsten att samverka med arkitekturen skulle också bli en av hans stora uppgifter som konstnär. Han kom att samverka med ett antal av de mest betydande arkitekterna vid mitten av förra seklet.

Det var också inom den byggnadsanknutna konsten han kom att utföra sin betydelsefulla lärargärning vid Konsthögskolan som ledare av den så kallade Monumentalskolan. Där delade han med sig av sin stora materialkännedom, sina djupa kunskaper kring klassiskt formbyggande, sin lekfullhet och sin förtrogenhet med modernismen.

Vid mitten av det förra seklet samlades några av hans generations-kamrater ute på gården i Saltsjö-Duvnäs, Evert Lundquist var även bosatt där en tid. Bland de övriga fanns Roland Kempe och Torsten Renqvist. Han hade en unik förmåga att, med lätt hand, bygga kompositioner som på en gång uttryckte fasthet och hade en lätt rytm. Med dämpad och jordbunden färgskala byggde han upp sina stilleben, landskap och figurer med en taktil påtaglighet. Hans handlag med jordfärgerna hindrade dock inte att han kunde få en målning att glittra av ett lyckligt, impressionistiskt ljus.

Ett särskilt kapitel i hans konst utgör de skulpturer han gjorde av stenbitar, krukskärvor och porslinskross, allt sammanfogat med cement. Hans iakttagelseförmåga firar triumfer när han, i dessa motspänstiga material, fångar karaktären hos både djur och människor. På detta sätt utförde han alla "Commedia dell'artes" rollfigurer hos vilka han, med den största precision, prickar in deras fåfänga, servilitet, svartsjuka och kättja. Olle Nymans storhet som konstnär bestod i att han, i alla lägen, nådde liv och natur utan att göra avkall på den disciplin som han ansåg att det konstnärliga arbetet avkrävde honom.

Olle Granath