OLLE NYMANS GRAFIK

Det klassiska arvet

​

Duvnäsgården, det vitrappade konstnärshemmet med den tillbyggda glasverandan, den gamla och den nya ateljén, den så kallade långa raden, kuskbostaden och sommarateljén med loggian – det har sagts att Olle Nyman (1909 – 1999) förvandlade sin barndomsmiljö till sitt tusculum, metaforen som har sitt ursprung i Ciceros ”tuskulanska” villa några mil utanför Rom, sedermera benämningen på ”en framstående lärds eller statsmans landtställe, dit han stundom kan draga sig undan från göromålen och verldsbullret” (Nordisk Familjebok 1892). Det var också här – i det klassiska Italien, i Spanien och södra Frankrike – som Olle Nyman sökte sina konstnärliga bevekelsegrunder när han inte lät sig inspireras av den italienska förrenässansen, den spanska barocken och inte minst alla dem som befolkade den klassiska, i huvudsak franska huvudfåran i 1900-talsmodernismen, Cézanne, Matisse, Bonnard, Braque och Morandi.

     Olle Nyman var ingen renodlad grafiker, och det var kanske inte heller någon slump att han kom att göra sina sista etsningar just i samband med en av sina resor ner till Italien och södra Franrike, som förresten råkade vara den första resan som han gjorde tillsammans med konstnärskollegerna Roland Kempe och Sixten Lundbohm våren och sommaren 1937 till Florens, Rom, Rimini, Ravenna och Venedig, till slut den lilla ”kubistiska” byn Ollioules strax utanför Toulon. I augusti nåddes han av beskedet om att hans far, konstnären Hilding Nyman, hade avlidit hemma i Saltsjö-Duvnäs, ett hårt slag som innebar att han omgående tog sig upp till Stockholm via Paris och Amsterdam. Hösten och vintern blev en splittrad tid då han också – enligt Bo Lindwall – ”roade” sig med att etsa några motiv som han hade tecknat i Ravenna. Det var sista gången som han överhuvudtaget sysslade med etsning, en teknik som han hade lärt sig i grafikskolan under åren på konstakademin 1929 – 1934, då han tog lektioner för både Emil Johansson-Thor och Harald Sallberg. 

     Det var först under de sista decennierna av sitt liv som målaren Olle Nyman återvände till grafiken, det vill säga den senaste tekniken med litografier framtagna på film och plåt i stället för den traditionella stenen. Det var en teknik som han hade stiftat bekantskap med hos Grafiktryckarna i Nacka, hos vilka han nu samarbetade med grafikern Per Erik – ”Pecka” – Holmgren; år 1958 hade ”diversearbetaren” Gösta Fredriksson från Hallviken i Jämtland kommit upp till Stockholm och arbetat som brevbärare innan han lockades av jobbet som lärling på Nacka konsttryckeri, på vilket han i fyra år fick slipa om litografistenarna från färg och ojämnheter tills han tillsammans med Holmgren grundade både Grafiktryckarna och Nacka stentryckeri vid Järla sjö i samarbete med Konstfrämjandet – idag uppbevaras en samling på över trettiotusen grafiska blad på Södermalms Konsthall i den så kallade skatteskrapan vid Medborgarplatsen i Stockholm.

    Många har vittnat om den speciella atmosfären på gården i Saltsjö-Duvnäs, arbetet i ateljéerna, samtalen med kolleger och gamla elever, middagarna, fikastunderna, en blandning av medelhavskultur och svenskt 1700-tal, och på sätt och vis kom även Olle Nymans grafik att framstå som ett slags koncentrat av just de klassiska ”tuskulanska” kvaliteter som utmärker så gott som hela hans konstnärliga oeuvre. Det är en produktion som i det stora hela måste ses i ljuset av hur konstnären själv värdesatte en Matisse betydligt högre än till exempel den ”affekterade” Picasso samtidigt som han gärna citerade Cézanne när denna förklarade att människan inte borde märkas i det goda måleriet. I katalogen till sin utställning på Lilla galleriet på Brunkebergstorg 1952 skrev Olle Nyman själv att han som målare hade påverkats både formellt och innehållsmässigt av de strängt proportionerade vita huslängorna i Duvnäs, trädgården, de vackra lövträden och flikarna av vatten, den harmoniska helheten, på en gång monumental och idyllisk.

    Om Olle Nyman har det också sagts att hans formvilja hindrade honom från att svepas med av tidens strida strömmar, att han utgick från 1920-talsklassicismens strama elegans, att han i Italien och Frankrike sökte finna ett ”enkelt och lugnt landskap” präglat av den dämpade färgskalan, den välbalanserade dispisitionen av ytorna, det eleganta ljusspelet och den geometriserade, pseudokubistiska formens lugna dynamik.

    Kort sagt: Olle Nyman var, som Bo Lindwall uttrycker det, inte angelägen om att till varje pris hävda en originalitet som fruktar att påverkas av mästarna där han inte kände något behov av att revolutionera konsten – själv citerade han gärna Braques bekännelse: ”Jag är ingen revolutionär. Jag söker inte upphetsningen. Glöden, den stilla värmen, räcker för mig.” Ja, redan hans far har betecknats som en ”milt konservativ” konstnär som förblev lärargenerationen trogen i opposition mot tidens radikaler som Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén på samma gång som han själv – enligt Hans Eklund – inte kunde förmå sig att bryta upp från den ”fint” patriarkaliska miljö som var förbunden med Duvnäsgården. Olle Nyman blev ”allätaren” Olle Nyman som bestämt förkastade till exempel Stockholmsutställningens radikala modernism 1930 bara för att ett år senare låta sig fångas av den franska modernistiska huvudfåran på Nationalmuseum med konstnärer som Bonnard, Braque, De la Fresnaye, Derain, Léger, Matisse och Utrillo. Tusculum blev hans

vilopunkt.

                                                          Tom Sandqvist

​

​

Eklund, Hans: Olle Nyman. Saltsjö-Duvnäs med utblickar. Stockholm: Silander & Fromholtz Förlags AB, 1998.

Lindwall, Bo: Olle Nyman. Stockholm: Sveriges Allmänna Konstförening, publikation 94, 1985.